ÅHHHHH.
Så underbart det är med tecknat. Jag älskar verkligen tecknat. Så underbart. Sitter här i min säng och tittar lite smått på Cartoon Network. Underbart. Nu upprepar jag mig mycket här. Men min favoritserie kom precis på tv:n. BEYBLADE. Älskart. Har sett alla avsnitt av säsong 1 och 2. Sista säsongen kommer jag bara inte igenom. Säsong 3 alltså. Men det kan ju bero på att serien bara blev sämre och sämre gjord. Första säsongen är klart bäst. Då är allt målat för hand. Sen kommer andra säsongen och har vissa delar gjord i datorn. Så helt fel.
Annars då. Ja. Försöker mig på att fixa skolan. Det går ju inte alls. Allt blir bara fel och fel. Men men. Det är ju på väg frammåt i alla fall.
Nej. Nu ska jag sitta här och njuta av ett avsnitt ifrån säsong 1 på beyblade.

Puss Puss

Ok. Ny grej att göra på denna blogg. Jag tänker börja med en video och prata utifrån denna. Ta mig seriöst nu. För det är seriös jag är...



Ok. Inna jag börjar. Se videon. Och jag jag lovar. Det blir bättre.

Det är så att mitt självförtroende är inte det bästa. Och alla jag känner hoppas jag att dom vet det. Jag har det sämsta självförtroendet någonsin. Men under mina år har jag träffat dom som får mig att må bättre. Om vi tar det från början...

På lekis var det inte så farligt. Jag lekte med dom andra och hade andra problem i mitt liv än självförtroende. Lågstadiet. Inga problem där heller. Sen vet jag inte vad som hände på mellanstadiet. Men det försvann totalt. Och inte blev det bättre på högstadiet. Varje gång man var ute så fick man gå och fråga åt ens kompisar. Jag var alltid sådär lite lagomt utanför. Bara att man fick följa med ut var ju en stor grej. Men det var det. Sen var det de andra som skulle ha med någon hem. Jag var ensam kvar. Men jag tänkte alltid. Det blir bättre.
Sen började man förtsta året på gymnsaiet. Fortfarande var man kvar i samma jävla stad. Men det blev bättre. Jag träffade folk som tänkte lite mer som jag. Det kommer att bli bättre. Och det blev det. Jag fick vänner och de byggde på mitt självförtroende. Det var inte lika negativa som de vänner jag hade i högstadiet. Men ändå räckte det inte upp i det som jag räknade som självförtroende. Jag gick fortfarande i tankarna att de skulle bli bättre.
Efter ett år på natur hemma i gamla Sandviken så for jag iväg för att läsa Marinbiologi i Lysekil. Jag tänkte väl att det ändå inte kunde gå sämre än natur i Sandviken. Och det blev bättre. De människor jag träffa på där. Det går inte att förklara. Men jag tror att de e dom människorna som har byggt upp mig idag. Jag har fortfarande kvar mina inomslutande känslor ifrån Sandviken. Men dom i Lysekil lärde mig att prata med nya människor och ta kontakt. Utan dom hade jag nog varit en mussla i all evighet. Och jag träffade på vissa människor i Lysekil som jag vågade öppna upp mig till. Prata till dom som den Annika jag är. Men ändå kände jag att det kanske blir bättre. Bara jag väntar.
Efter gymnasiet gick det några år. Gick hemma och streta på verket. Alla älskade mig där. Men av nån anledning tycker alla 40+ om mig. Så det kanske inte var så konstigt. Men jag kände ändå inom mig att det kanske skulle kunna bli bättre än det jag har nu.
Efter 2 år i sökande efter jobb tog jag modet till mig och sökte högskola. Hade sån tur att jag till och med kom in på universitetet. Och hur jag lyckades med det vet jag inte ens själv. Måste vara duktig på någonting.
Började första dagen och var redo på att fara hem. Den ångesten jag hade första dagen vet bara en person i hela världen. Jag var redo att fara efter att ha väntat i 5 min på att komma in i salen. Fy fan vad dåligt jag mådde. Värre än den gången jag började i Lysekil. Och den gången hoppade jag in i en klass som redan kände varandra.
Men jag skrev till en vän och hon puscha på mig. Jag vågade gå in och ropa upp mitt namn när de väl kom på tal. Jag var inne. Jag hade en plats i utbildningen att bli sjuksköterska. Det är mer än tre år sen sist. Jag kommer ihåg dagen som om det vore igår. Jag kommer ihåg mina sms i panik jag skickade till dig. Men det gick bra. Det blev bättre. Så som jag levde första året har jag aldrig nånsin levt förut. Det blev så mycket bättre. Nu går jag mitt första år och det känns som om jag har börjat om på nytt.
Mina vänner jag har fått under universitetstiden har glidit ifrån mig. Mina vänner jag hade under grundskolan har jag inte pratat med sen sista dagen i nian och mina vänner under gymnasiet. Ja. Det är ni som har format mig efter den hemska tiden under grundskolan, till den jag är idag. Utan er hade jag varit ingenting. Utan er hade det aldrig blivit bättre. Men. Och nu till detta men. Men, vi har tydligen glidit ifrån varandra också. Du som hjälpte mig till att våga gå in i klassrummet första dagen på universitetet. Du har lämnat mig helt till en annan här i övik. Du som hjälpte mig totalt i Lysekil. Ja. Inte ska jag klaga över dig. Du hjälper mig fortfarande. Men du har en karl. Vette fan vad det är med dessa karlar? Men de ska alltid komma i första hand. Ingenting emot dig. Älskar dig fortfarande. Och sen de jag har träffat här i övik. Ni är inte många. Men ni har visat mig att det kan bli bättre. Grejen är väl det att jag siktar för högt. Jag har väl fått det så bra det bara kan för mig så många gånger sen grundskolan, att detta väsen som ger mig tur, har gett upp. Jag kräver väl för mycket. Men ändå kan jag känna djupt där inom mig att det fortfarande kan bli bättre. Mitt självförtroende kan fortfarande komma på topp. Inte ligga så lågt som det gör nu.

Och till låten nu. Varför jag väljer denna låt är för att den beskriver mig totalt. Jag står där mitt på festen när alla andra har funnit nån att prata med. Och då menar jag också prata. Inte bara ett ragg för stunden. För det är ofta jag står ensam i ett hörn och bara önskar att någon, nån ska se mig och komma fram. Inte för att ragga på, men bara för att prata. Det är så sällan jag får prata. Så när jag väl pratar. Då fan pratar jag så att folket inte vet var de ska ta vägen.

Haha...

Men till detta inlägg. Jag vill bara säga till alla där ute. Det blir bättre. Och de stunder det blir bättre. Ta till vara på dom. Det är inte ofta de kommer igen...

Annika är fortfarande sjuk. Och ingen feber så långt jag kan se. Istället för att gå upp i temperaturen går jag neråt. Det enda jag vill för tillfället är att få en riktigt hög feber så att jag blir av med alla dessa sjukdomssymtom. Blir galen.
Tänkte träffa L idag. Men de sket sig. Kom på att jag har en underbar hög med tvätt att se fram emot. Och nu är det bara 40 min kvar tills jag får tvätta. Men det behövs ju så...
Annars då. Ja. Sitter och tittar på tv. Zappar mellan alla kanalerna jag har och fastar för skidskyttet på tv4. Enda anledningen till att jag fastnar är för att de högst upp på skärmen skriver om hur skidskytte för herrar går till och lite annan info. Och till det roliga. Dom tar det ifrån Wikipedia. Vart är världen på väg när till och med tv tar information ifrån wikipedia? Hur svårt kan det vara för tv-folk att prata med någon expert, slå upp i böcker eller få fram bättre information än den man hittar på wikipedia. Inget ont om wikipedia nu. Men det är ju som våra lärare säger. Det är ingen säker informationskälla eftersom alla i hela världen är författare till den. Men jag kan fortfarande inte släppa det att tv har börjat använda wikipedia som en stor informationskälla. Gör tidningarna så också?
Sen för att göra detta inlägg lite roligare. Jag vet att reklamen är jättegammal. Men jag dör varje gång den kommer på tv. Älskart.
Men men. Ha de så bra folket så ska jag försöka att bli lite bättre här.
Puss Puss



Dom har lyckats underbart bra med denna reklam. Är ju precis lika rolig som Heinekens reklam när de har en walk-in-closet för öl.

Är så sjuk för tillfället. Eller sjuk och sjuk. Jag har ont i halsen, torr i hela halsen, hostar som en galning, har snorig näsa och ett huvud jag inte vet vad jag ska ta mig till med. Annars har jag ingen feber över huvud taget. Kan knappt prata heller. Eller prata och prata. Rösten kommer och går. Känner mig rent utav skit.
Annars då. C-uppsatsen går åt helvete. Aldrig ska dom ta och vara nöjda. Alltid en massa fel som man måste ändra. Känns ändå skönt att vi ska redovisa den i april. Då har vi ju tid att fixa till den i alla fall.
Pratade även med D idag. Gud vad jag skäms. Ringde han efter krogen i lördags. Minns inte ett skit av vad vi prata om. Bara att jag var arg. Riktigt arg, och att han försökte att lugna ner mig. Jag måste verkligen sluta att dricka. Jag kan inte hålla på så här. Men det känns bra att vi redde ut mitt lilla agg där. Så nu är vi vänner igen. Fast allt är ju egentligen mitt fel. Jag som hakar upp mig på småsaker hela tiden. Bara det att det kändes som om att det gick fel ryckten här i byn. Och det ska det ju inte göra. Och all denna skvaller som far omkring. Man får aldrig berätta något för nån. Alla vet alltid det innan mig. Så jävla trist ibland. När man vill prata om något för att mår skit över det så får man till svar att "Ja men det visste jag redan". Och sen är det samtalet klart. Inte får man prata mer om det. Så jag tror jag skippar skvaller ett tag. Inte för att jag tror det kommer att funka. Man är ju kompis med M och han vet ju allt. Precis allt. Fast det känns ändå riktigt gött att vara hans vän. För han berättar saker för mig som ingen annan gör. Vilket är väldigt konstigt. Eller så inte med tanke på mina vredesutbrott ibland.
Och det här med mina vredesutbrott. Kan bara komma på två personer som pratar till mig med sin lugna röst och får mig på bättre tankar. Och dessa två människor är D och M. Förstår inte hur nån kan prata så lugnt med mig när jag kokar av ilska. Fast ändå. Det kanske inte är så svårt. Jag är ganska lättroad av mig och blir lätt distraherad. Som Kenny Starfighter ungefär. "Titta en docka. Det är ju jätteroligt". Åh. Älskade Kenny Starfighter.
Nej. Nu får jag sluta mala på här. Ändå inget bra som kommer ut. Bara att jag är sjukt, less på c-uppsatsskrivandet och alldeles omöjlig att handskas med.
Jaja. Nu ser jag på film. Ni får ha de så gött.

Puss Puss

Bästa låten någonsin ifrån Markoolio. Är ju till och med bättre än "Orkar inte mer".
Och minnen bara kommer när man hör den här låten. Tror jag börjar bli gammal.
Bästa är ju ändå att taxichauffören och jag pratade om detta när jag i vild panik ville hem. Haha. Kung

I’M STANDING ON THE SHORELINE
AND MY LIFE IS FAR FROM HERE
DRINK TO END OF THE BOTTLE
AND TRY TO FIND SOME CHEER

Önskar jag kunde göra det. Snö finns det här. Det kom ju som vanligt efter jul. En massa snö som bara faller ner. Och inte kan man vara glad. Får aldrig vara glad. Dessa jävla människor man har runt sig. Aldrig får man veta något. Allt jag får höra går bakvägen. Varför kan folk aldrig berätta saker för mig? Jag blir inte arg. Anledningen till att jag blir arg är att man får veta saker efteråt, bakvägen från folk man aldrig annars pratar med. Aldrig någon som kan bara säga i förbifarten att så här ligger det till. ALDRIG. Varför ska alltid jag få gå omkring och vara helt ovetandes om allt. Finns absolut ingen som berättar nått. Inte ens de som jag räknar till mina bästa vänner. Trodde jag hade vänner här i världen. Men tydligen så har jag inte det med tanke på att inte ens de kan berätta vad som händer. Som sagt. Jag får alltid veta saker bakvägen. Hade inte M berättat för mig hade man ju aldrig fått veta nått. Fan alltså. Jag får väl bli tysta Annika igen och inte prata med nån. Vad är det för mening att jag ska sitta och försöka prata med folk när de inte ens kan berätta det största som har hänt. Fy fan. Hoppar väl från en balkong snart. Det är ju inte långt te den så....

Jag kan inte titta på sport. Jag blir alldeles för eggad, skriker, gråter och dör lite emmelanåt. Har nu sett svts krönika om sportåret 2011. Fruktansvärt. Även om jag redan har sett de mesta av det jag tittar på så får jag hjärtstillestånd, hejjar på som satan och gråter emmelanåt. Värst var ju när de tog upp Stefan Liv. Fruktansvärt är allt jag kan säga. Och sen Foppa å. Men jag hoppas för hans (Foppa) del att han känner att han har gjort ett bra val här i livet.
Sen tyckte jag att det visades lite väl mycket fotboll å. Varför inte bara dra igenom fotbolls em lite snabbt som de gjorde med alla andra sporter? Jäkla tjat om den där fotbollen. Så trist den är. Och bara för att skryta och det gäller fotboll: Kim Källström är från Sandviken. HAHA.
Men under denna årskrönika så visas det helt plötsligt en lite tjej som sitter och storgråter. Hon är verkligen jätteupprörd och pratar om att "Dom var dumma", sen hör man en röst i bakgrunden som frågar "Vilka var dumma?" då lilltjejen svarar "Sandviken var dumma". Jag kan knappt tro vad jag hör. Sa hon verkligen Sandviken. Sen när tv:n börjar visa bandy kan jag inte hålla skrattet inne. Jag ligger i min säng och skrattar så jag gråter. Hade faktiskt glömt att Sandviken tog sig ett SM-Guld i bandy. Lyssnade faktiskt på den finalen. Hade varit hemma i viken i samband med begravning och min systers 18-års dag. Min farbror var med eftersom det var hans bror vi begravde. Så han och jag for tillbaka till Ö-vik samma dag som finalen i bandy gick. Och min farbror är alldeles för snäll. Så han satte igång radion i bilen och sen lyssnade vi på finalen medan vi styrde våran kosa mot norr.
Men men. Nu ska här rundas av. Ville bara skriva lite om sporten här och mina fina upp och nedgångar i humöret. Sport är verkligen farligt för mig. Och jag som tänkte se JVM-finalen inatt. Hur ska detta sluta? Jaja. Hittade även den lilla söta tjejen på youtube. Se och njut. Hon är så sjukt söt.

Ibland är korrislivet rätt skönt. Som nu. L och jag var ute och gick i 1.5 timmar. Sen när man kommer te korris finns det vänner och kaffe framme. Bara att dricka och umgås. Men det är väl en av de få gånger som jag kommer att gilla korris. För det mesta är jag bara irriterad på dom allihopa. Speciellt när jag vill sova och dom står och skriker uutanför dörren. Men men.
En sak till som är bra. Fick höra en låt nu. Det e fan min låt. Jag som håller hårt i min knapptelefon. Men snart så så kommer även jag att vara ägare till en touchtelefon. Undrar hur fan det kommer att gå. Och ingen iPhone har jag skaffat mig heller. Ne. Jag kommer att vara stolt ägare till en Nokia C7. Hoppas den är bra nu.
Så då avslutar jag mitt inlägg här. Först med låten jag fick höra. Passar in precis på mig. Och den andra är till alla iPhoneägare. Speciellt F.

Puss Puss



Denna som är till mig :(

Och den nedan till F och alla andra...