Okej. Nu får det vara nog.
Jag sticker från denna stad. Och det med stora stora steg.
Jag klarar inte av detta något mer.
Det är bara att hoppas att någon vill ha mig.
Någon stackars människa där ute som är lika ensam som jag.
Jag vill inte vara kvar här något mer.
Och om jag kunde skulle jag se till att jag inte kunde vara någonstnas.
Det hade varit skönast för alla tror jag.
Det är ju ändå ingen som kommer att sakna mig

En helv vanlig måndagskväll sitter Malin och jag under ett träd pratar och röker. Och mitt i alltihop känner jag ett *SPLATT* på mitt huvud. Eftersom de var lite fuktigt i luften tänkte jag att det droppade från trädet. Men icke sa nicke. Jag tog upp min hand och kände i håret för att vara på den säkra sidan. Och när jag tog handen i mitt synfält och såg vad som fanns på mina fingrar skrek jag bara. Torkade av dom på ett löv på marken och skrek lite till. Malin blir alldeles till sig och säger att det bara är en liten spindel. Nej nej skit i spindeln, säger jag, jag har fågelskit i håret. Men Malin trixar och säger att man inte ska vara rädd för en liten spindel. Då skriker jag lite högre: JAG HAR FÅGELSKIT PÅ MITT HUVUD. Då går de upp ett litet ljus för Malin som tittar på mitt hår och säger, nej Annika lilla det har du inte. Men så vrider jag lite på mitt huvud och Malin ligger bara på amrken och skrattar. Jag har nog aldrig sett någon skratta så mkt åt mig ngon gång. Och den äckliga fågelskiten sitter i mitt huvud. Så titta vi upp mot trädet och Malin kläcker ur sig, men de finns ju ingen fågel i träden. Och då kommer han fram. från ingenstans. En svart och vit äcklig skata. Så stackars jag står där och gråter nästan med en äcklig skatskit i håret och Malin är på gränsen att dö av skratt. Så denna måndagkväll var ju allt utom trevlig som den brukar vara.
 Stackar mig.