MEN VA FAN

Har nu skrivit en massa om hur jag älskar min syster. Och så försvinner allt.
Ni får ursäkta mina stavfel. Men jag är full som ett as. Jajjemen. Gick med Linda till Max. Det är ju en historia för sif.
Men som sagt. Det jag skrev var att jag ville att min syster skulle skick at mess till mig vem som vann schlagern. Och strax efter tolv får jag ett mess om att amy diamond vann. Då då vet jag. Tyskland vann alltihop. Även om jag höll på Belgien. Sverige var ju bara skit. Så de skit vi i. Blev bara glad äver att hon int gick vidare. Satan va full jagär. Är det någon som klagar på stavfel så skit i er. Jag tycker mig klara mig bra.
Nu ska jag sova. Ville bara med detta inlägg säga hur mkt jag älskar min lillasyster. Hon är BÄST. Tror nog jag ska tattuera in henne namn någonstans på min kropp. De borde ju göra henne något glad.
Men nu e ja klar. Ska lägga mig nu och sova. Tidigaste tiden jag ska sova för denna vecka. Och åter igen. Skit i stavfelen och jag skaka hand med adam tensta ikväll. Bara för att jag är bäst.
Puss puss.

//Annika

Nobody likes you when you're twenty-three

Nu var det ett tag sedan jag skrev några rader här. Tänkte jag unde skriva ner några nu.
Skolan går helt åt helvete för mig. Efter operationen så har jag inte orkat ett skit vad gäller skolan och alla dess uppgifter. Orkar inte plugga och orkar inte skriva alla dessa jävla rapporter och uppsatser. Så nu har jag bestämt mig för att börja om från T3. Känns rätt skönt måste jag säga. Kommer nog att gå lite bättre. Förhoppningsvis. Och klassen min. Ja vad ska jag säga om den. Ena halvan av den hatar ju mig medan andra halvan kommer att sakna mig. Och så känner även jag med. Det kommer att bli underbart skönt att få slippa vissa människor i klassen medan jag kommer att sakna andra som satan. Men jag tror inte att alla förstår hur jobbigt det är att genomgå en operation. I alla fall inte en så jobbig som jag har gjort nu. Och efter att operationen är klar få höra att dom har funnit mer fel i kroppen som dom måste in och fixa. Jag orkar fan inte med mitt hjärta något mer. Jag skänker bort den. Ingen som känner att dom vill ha ett trasigt hjärta med en fruktansvärd längtan efter kärlek och omtanke? Bara undrar.
Sen en annan sak. Annika är en liten fjortis nu. Men i alla fall. Lyssnade på blink 182:s "What's my age again" och kände bara att det här är jag. Så fruktansvärt töntigt. Jag vet. Men det finns en mening i den som jag föll för direkt. Och den lyder som så:
No one should take themselves so seriously
With many years ahead to fall in line
Why would you wish that on me?
I never want to act my age
Ok. Det var inte bara en mening. Men va fan. Det är ju så bäst. Så jävla underbart. För jag kan ju inte påstå att jag är så vuxen av mig. Men så har jag ju en massa i mitt bagage att ta med. Som det med hjärtat. Jag hatar mitt hjärta. Kräks snart av det där jävla hjärtat. Och diafragman med. Den är ju tydligen halvförlamad med. Orka va så jävla sjuk som jag är. Och ingen ser. Det enda folk ser är ett ärr på bröstet och sen är det inget mer med det.
En till sak som har hänt. Jag älskar Jonas Åkerlund. Han som gör musikvideos och inte killen i Gävle som min syster trodde. Han är bäst. Hans musikvideor älskar jag. Förutom Rammsteins "Pussy". Fast den är ju bra på sitt porriga sätt. Fast det tog ju en evighet innan jag fann en sida som visade den videon. Hamnade inne på nån porrsida. Men de skiter jag i. Jag fick ju se videon i alla fall. Men tillbaka till Jonas. Han är grym. Har ju gjort en massa videos som jag inte visste om. Och alla är jättefina. Helt underbara. Blink 182 Miss You är helt tokigt grym. Och sen finns det en hel del annat med.
Men nu måste jag nog sluta. Ska ta mig till Linda snart. Undrar om hon bjuder på mat. Eller om jag ska köpa med mig något. Jag är tydligen rikaste studenten på orten. Känns bra ibland. Mindre bra andra gånger. Annars tuffar livet på som vanligt. Och med tanke på tuffar så tänker jag fortfarande på om jag ska ta tåget. Känns som den enklaste utvägen nu. Har ju knappt några vänner. Bara några få och lärarna här i staden hatar ju mig. Så tåget blir bara mer och mer lockande.
Men nu ska jag sluta vara så negativ. Dags för lite glädje. Så mina damer och herrar. Låt mig få presentera
Blink 182 med What's my age again.



It's gettin' dark, too dark to see

Jag orkar fan inte något mer. Jag skiter i skolan, jag skiter i mina vänner och jag skiter i hela mitt liv. Just nu förfaller jag bara. Och det är ingen som ser något. Jag gråter mig till söms varje natt och vaknar lika glad igen nästa dag. Fy fan för mitt liv just nu. Och ingen bryr sig. Jag ringer mina vänner och det jag får till svar är folk som lägger på, folk som inte svarar eller folk som svarar och säger att dom inte har tid. Det är fan aldrig nån som har tid för mig. Men jag ska ha tid för alla andra. Varför kan inte någon nån gång ha tid för mig för? Jag vill också känna mig älskad nån gång. Men det får jag väl aldrig. Aldrig nån som säger att dom saknar mig, vill att jag bara ska komma eller kommer förbi själva för att dom vill se mig. Jag är nog ensamast i världen just nu. Önskar tågen började åka förbi här nu. Då jävlar skulle folk få se. Eller så inte. Är för feg för att våga göra något. Jag bara ler hela tiden och folk tror jag har det bra. Inte någon som vill veta av mig. Aldrig någonsin. Fan. Hela klassen bara tittar snett på mig och vill hellst inte att jag ska vara i deras närhet. fast så är det jämt med folk. Aldrig nån som ringer och frågar om jag vill vara med. Får alltid höra saker i efterhand. Hur kul det var och att man skulle varit där. Men det är inte så lätt när folk aldrig tänker på mig.
Så nu har jag kommit men en enda liten sak jag vill ha. Annars orkar jag inte leva mer. Det kan jag säga. Fast leva kommer jag fortfarande att göra. Men i ett värre tillstånd än det jag är i just nu. Det enda jag vill är att få en födelsedagsfest. Jag har fortfarande inte haft någon sen jag var 12. Jag vill så gärna ha en igen. OCh det behöver inte vara något stort. Kaffe och kaka duger fint. Bara jag får nånting. Är så avundsjuk på alla andra som alltid firar sina födelsedagar och jag står bara bredvid och önskar det var jag. Försökte ju förra året med att ha nån form av kalas. Det enda jag fick då va gnäll. Kakan måste ut ur ugnen nu. Kakan är itne färdiggräddad. Kakan är alldeles för varm. Va fan bakar du för men det är snällt att du bjuder, men den kunde ju vart lite fastare. Det är väl inte mitt fel att ni inte kan vänta mer än 2 min innan ni börjar äta en kladdkaka. Det brukar vara godare om man väntar ett tag.
Men med min tur så får jag aldrig fira min födelsedag igen. Jag får väl sitta lika ensam som förra året med en torr bulle köpt på ica och en kaffe som hunnit bli kall sjungandes för mig själv och hoppas på att nån där ute ska komma ihåg lilla mig. Men det lär ju aldrig hända. Har det inte skett än på över 10 år så lär det ju inte hända nu heller.
Hej då allihopa. Det var kul att lära känn er