Den lilla pensionären

I lysekil sa dom 50-tals kris. Här säger dom Pensionär.
Där drack jag kaffe, löste korsord och lyssnade på Elvis.
Här gör jag det + tittar på Allsång och lägger puzzel på fedagkvällar.
Jag lyssnar på Elvis, Lasse berghagen och en massa 60/70-talslåtar.
Jag skriker så fort jag hör något äckligt nytt på radion.
Jag tycker Lasse Berghagen var söt som ung.
Jag tycker Elvis var snygg till den dagen han dog.
I lysekil hade jag en 50-talskris.
Här är jag pensionär.


Lite bättre dag

Solen skiner. Detta kan faktiskt kanske bli en ganska bra dag. Och Malin hoppa fram på msn å. Det var lite roligt faktiskt. Har inte hört från henne på några månader. Å hjälp. Vad ska jag hitta på. Jag har det så tråkigt. Jag måste göra någonting. Att bara sitta hemma är nog bland det tråkigaste som finns. Försöker taffat att hålla en konversation med väggen. Men han är lite dålig att komma tillbaka med trevliga kommentarer. Aja. Dör jag inte av galenskap borde jag dö av att väggen blir så irriterad på mina konversationer att han kastar sig över mig.
   En rolig sak som händer dock är att mitt blåmärke från armvecket försvinner med stormsteg. Det är inte sant vad fort det går. Eller så ville det försvinna nu efter att ha sett ut som en knarkare i över en vecka. Å vad jag hatar sprutor. Ont gör dom å. Speviellt om något ska in i kroppen. Blodprov är lite lättare. Då försvinner det ju bara litre.
   Men nog om sprutor. Denna äckliga uppfinning.
Ha det gött folket.
Vi ses nån dag.

Nu vet jag att jag kommer att dö olycklig

Allt. Precis allt i mitt liv går neråt. Det finn inte mkt här i livet som gör att jag blir glad. Och idag har en av dom mest hemska dagarna kommit. Eftersom mitt taffliga försök att hitta jobb och dom inte vill ha mig någonstans kommer mina föräldrar och skäller på mig i en evighet för att sedan avsluta deras gapande med att jag inte får behålla min lägenhet. Det finns absolut inget som kan få mig på bra humör igen. Det bästa som kunde hända mig var att komma bort från mina föräldrar och nu vill dom ha hem mig igen. Jag orkar inte. Dom har förstört hela mitt liv och nu vill dom fortsätta. Aldrig kan jag få vara lycklig. Jag har varit lite glad några gånger den här sommaren. Och inte är det mina föräldrar tjänst för att jag är lycklig. Alltid är det jag själv som måste göra det. Uppmuntra mig själv och säga att jag har varit duktig. Livet är inte rättvist. Om jag kunde så skulle jag göra allt bättre på en gång. Men jag kan inte och får vänta på den tag då jag dör, olycklig och lessen. Och då kommer det säkert oockså att bara bära neråt, neråt och neråt. Precis som det gör nu. Jag längtar till den dag jag kommer till den backen som kommer att bära mig uppåt mot skyarna för att sedan plana ut. Det skulle vara så underbart. Men till den dagen kommer så kommer nog jag redan att vara borta.


ARG och lite lessen...

Femman är nog den mest irriterande tv-kanalen som finns. Dom bara byter tider och dagar lite som dom vill med programmen dom visar. Jag har nu i en hel vecka väntat på att helgen ska komma så att jag kan få se på  Beyblade. Men nej. Nu har dom ändrat det så att det går i veckorna istället för på helgerna. S¨å nu har jag missat 5 JÄTTEBRA avsnitt av Beyblade. Ray ska vara på restaurangen och Kai ska ta av sig sina fula vantar och så ska dom ha flugit te nått ställe som börjar på B. Piss också. Glömmer jämt vad det är för ett ställe.
   Lessen är jag också. Jag känner mig så ensam ibland. Ringde en kompis och ficka veta att hon är borta från Sandviken. Skrev te en annan på msn och hon hade inte tid att prata och den tredje skulle bort. Kvar sitter jag ensam totalt jättedeprimerad och vet inte vad jag ska ta mig till. Mewn ändå är det bättre än i Lysekil. Då bröt jag ihop minst två gånger om dagen för att jag var så ensam. Här har jag i alla fall min familj jag kan komma till om jag är för ensam. Men jag får väl lära mig att vara ännu mera solo än vad jag redan är. Men det ska väl inte ta och bli så svårt.
   Farväl grymma värld...

"Onda människa"

Hmm. En nyu dag har paserat. På väg mot sitt slut. och ordspråket som säger "Lev dagen som om det vore din sista" har jag inte levt upp till. Vem vill sluta sitt liv med att söka jobb. Nej jag måste ändra på det här.
   Men istället så gör jag fem saker jag ska göra innan jag dör på en dag så då borde det ju jämna ut sig. Som igår. Malin färgade mitt hår och oj vaad snyggt det blev. Jag är värsta fin i håret. Hmm. Oj vad jag låter fjortis. Men det får vara så. Jag har en fjortis till lillasyster så de e nästan inte mitt fel. Men Malin kan vara ganska (?) dum ibland å. som när hon retar mig för mitt uttal på Beatles, Inte mitt fel att jag har varit västkustbo i 2 år. Stackars Annika.
   Conny har faktiskt varit väldigt snäll den senaste tiden. Hjälper mig leta reda på en massa låtar jag måste höra innan jag dör. Typ. Snällare människa finns inte. Även fast han är ond för det mesta.
   Idol har börjat nu också. Ångrade mig stort att jag hade vart på audition när det gick på tv. Men va fan. Jag hördes ju inte och syster sa att jag syntes som hastigast när dom filmade på den äckligt långa kön som ringlade sig frammåt så sakta. Och en sak måste jag säga. Man får inte ens träffa den riktiga juryn när man kommer dit. Snacka om att bli förvånad. Jag som ville skälla på dom. Men men. Det kommer en ny chans nästa år också.
   Så som sista ord vill jag bara säga: Aldrig ska jag sluta älska dig. Du är allt jag har och allt jag ber om.
Hej då och kom ihåg "Lev idag som om det vore din sista dag p denna underbara värld"