Allt. Precis allt i mitt liv går neråt. Det finn inte mkt här i livet som gör att jag blir glad. Och idag har en av dom mest hemska dagarna kommit. Eftersom mitt taffliga försök att hitta jobb och dom inte vill ha mig någonstans kommer mina föräldrar och skäller på mig i en evighet för att sedan avsluta deras gapande med att jag inte får behålla min lägenhet. Det finns absolut inget som kan få mig på bra humör igen. Det bästa som kunde hända mig var att komma bort från mina föräldrar och nu vill dom ha hem mig igen. Jag orkar inte. Dom har förstört hela mitt liv och nu vill dom fortsätta. Aldrig kan jag få vara lycklig. Jag har varit lite glad några gånger den här sommaren. Och inte är det mina föräldrar tjänst för att jag är lycklig. Alltid är det jag själv som måste göra det. Uppmuntra mig själv och säga att jag har varit duktig. Livet är inte rättvist. Om jag kunde så skulle jag göra allt bättre på en gång. Men jag kan inte och får vänta på den tag då jag dör, olycklig och lessen. Och då kommer det säkert oockså att bara bära neråt, neråt och neråt. Precis som det gör nu. Jag längtar till den dag jag kommer till den backen som kommer att bära mig uppåt mot skyarna för att sedan plana ut. Det skulle vara så underbart. Men till den dagen kommer så kommer nog jag redan att vara borta.