Seriöst. Varför ska bloggen konstant uppdatera till det sämre? Fattar bara mindre och mindre av den. Skillnad var det 2005 när jag började blogga. Då förstod jag allt.... Nästan.

 

Men men. Ville bara säga hur glad jag är för tillfället. Är i Ö-vik och träffade gullet A idag. Fan va länge sedan jag träffade henne. Sjukt länge sen. Så jävla roligt. Och hon är den enda hittils som gillar min och systers skåne-idé.

Underbart att strosa på stan med henne med. Hon hittade en underbar klänning. Så nu har jag mig en klänning till jul. Och en skinnpaj med. Har aldrig ägt en. Har alltid velat. Och nu har jag en. Som är förbannat snygg med.

 

Ja. Och snart är denna öviksresa till sin ända. Var och hälsade på farmor och farbror idag. Första pappa gjorde var att gå till fel grav. Stabilt pappa. Stabilt. Och sedan åkte vi till stan för att jag skulle träffa A. Just ja. Köpte mig en Modo-mössa med. Men den är inte lika snygg som min SIF-mössa. Fast det är ju inget.

 

Mamma började prata idag med. Hon som aldrig säger någonting bra om mig till mig. Men idag gjorde hon det. Blev helt chokad. Och det hon sa sen. Jag blev nästan rörd till tårar. Har aldrig (enligt mig) gjort något bra för en människa. Och idag fick jag höra det finaste någonsin. En av mammas släktingar i Polen (alla hennes släktingar bor i Polen) berättade för mamma nu när hon var ner, att hon alltid har skämts för sitt ärr hon har nedanför halsen. Ett litet sketet ärr som hon alltid har täckt för med näsdukar, höga kragar m.m. eftersom hon tycker det är allt för pinsamt att visa upp. Men när hon fick se mig på släktträffen i uringad (väldigt uringad) klänning blev hon som förbytt. Hon tyckte jag var så modig som vågade visa upp ärret med sådant mod och ändå inte bry mig om det. Så efter den släktträffen har hon fått modet att börja visa sitt ärr med. Helt fantastiskt. Att jag utan min vetskap kan förändra en människa så pass mycket utan att ens veta om det. Jag bryr mig inte om mitt ärr. Jag har alltid haft det så länge jag kan minnas. Det är en del av mig. Skulle mitt ärr försvinna så skulle jag nog känna mig naken och förvirrad. Inte som mig själv helt enkelt.

 

Så det var det jag ville säga. Visa upp era ärr. Finns inget pinsamt med det. Alla ärr har sin historia. Bra som dålig. Inget att skämmas för. Jag gör det inte. Och mitt ärr går inte att missa. Även om folk gör det. Men det beror nog på hur man går till väga med det. Jag känner inte ens av mitt. Det finns där och kommer alltid att göra det. Lev med det. Finns inget ont i ett ärr. Det visar att något har varit dåligt men det är läkt nu. Det kan inte göra ont något mer.

 

Så natti natt folket.

 

Puss Puss

OMG

 

Jag har klarat det. Jag behöver aldrig mer i hela mitt liv öppna en skolbok så länge som jag inte väljer att plugga vidare. Jag är KLAR med skolan. Kompisen skicka ett mess till mig och skrev "Grattis! Vi är godkända! :D"

Det var för över en timme sedan. Jag skakar än. Kan knappt tro att det är sant. Ni kan inte tro vilken lättnad det är. Jag bara gråter. Har aldrig känt mig så här förut. Det är fan i mig en bättre känsla än att vara kär. Mitt liv börjar ta sig någonstans.

 

Jag är klar. Jag är sjuksköterska. Jag har fullbordat något i mitt liv.

 

Jag är helt enkelt BÄST :D

Jag måste börja ta tag i mitt liv. Gör absolut ingenting om dagarna. Fast igår gjorde jag ju en bra sak på väg till ett bättre liv. L och jag satt i nån timme och skrev ihop 5 rader på våran c-uppsats. Skickade den till läraren som svara inom 30 min och vi fick skriva 5 rader till. De e fan så jävla nära nu. Snart e jag fan Leg. SSK. FY FAN VAD SKÖNT. MOAHHAHAHAHAHAHAAA.

Nej. Jag måste börja göra något med mitt liv. Sova i tid till exempel. Fast igår gick det ju nästan bra. Somna innan kl 2 på natten i alla fall.

 

Och en sak till jag måste ändra på. Trodde jag var en mystisk person som ingen vet vad jag gillar, gör m.m. Pratade med herr D igår. Det tog honom 5 frågor innan han hade luskat ut vad jag gjorde. FEM. Va fan. Får börja leka emo igen och inte prata med någon. Jag är ju inte spännande eller rolig någonstans. Är ju som en öppen bok FFS.

 

Men men. Snart kan jag börja jobba igen. Då får man ju lite mer perspektiv på livet. Lite mer kontinuitet. Om man nu kan ha det när man jobbar som sköterska. Sjuka tider man jobbar när man arbetar som sköterska. En kväll här, en dag där och så är man en dag ledig mitt i alltihopa. Men men. Det är mer kontinuitet än det jag har nu. Enda jag gör nu är ju sova och äta. Typ. Ungefär. Orkar knappt duscha. Vilket jag borde ta och göra nu. Men jag orkar inte. Lata jävel.

 

Men jag ska ta och handla idag. Tror jag går vid 14. Eller tvingar mig själv rättare sagt. Frisk luft och promenad är aldrig fel. Och jag har ju mina fina skor nu också så. Underbara skor att gå i. Men så e de promenadskor också.

 

Var bara detta jag ville skriva om. Att jag inte har ett liv och att jag måste skärpa till mig. Tror alla vet vad jag håller på med om dagarna nu så.

 

Puss Puss

AAHHH!

Jag blir galen. Varför säger föräldrar saker 10 min innan det händer? Eller är det bara mina föräldrar. Kommer en fredag em och bara "Just ja. Ni är ensamma i helgen.", fredag kl 16.30 "Ni lagar mat idag" eller söndag em "Ni är ensamma nästa vecka. Vi åker måndag tidigt. DU skjutsar oss.". Idioter. Och sen undrar dom varför man blir arg på dom.

 

Men men. Var egentligen inte detta jag vill e prata om. Men mamma kom och gjorde mig så arg nyss. Vill ju prata musik. Älskar dålig musik. Det enda jag lyssnar på för tillfället. Fast WICKED är inte dålig musik. Är väl det enda bra jag lyssnar på. Nej. Jag kanske ska göra något med mitt liv. Ringa lite viktiga samtal. Om folk har öppet idag. Tveksamt. Men man kan ju försöka iaf.

 

Nej. Nu får jag ta tag i mitt liv medan syster kliar mig på ryggen.

 

Puss Puss