Seriöst. Varför ska bloggen konstant uppdatera till det sämre? Fattar bara mindre och mindre av den. Skillnad var det 2005 när jag började blogga. Då förstod jag allt.... Nästan.

 

Men men. Ville bara säga hur glad jag är för tillfället. Är i Ö-vik och träffade gullet A idag. Fan va länge sedan jag träffade henne. Sjukt länge sen. Så jävla roligt. Och hon är den enda hittils som gillar min och systers skåne-idé.

Underbart att strosa på stan med henne med. Hon hittade en underbar klänning. Så nu har jag mig en klänning till jul. Och en skinnpaj med. Har aldrig ägt en. Har alltid velat. Och nu har jag en. Som är förbannat snygg med.

 

Ja. Och snart är denna öviksresa till sin ända. Var och hälsade på farmor och farbror idag. Första pappa gjorde var att gå till fel grav. Stabilt pappa. Stabilt. Och sedan åkte vi till stan för att jag skulle träffa A. Just ja. Köpte mig en Modo-mössa med. Men den är inte lika snygg som min SIF-mössa. Fast det är ju inget.

 

Mamma började prata idag med. Hon som aldrig säger någonting bra om mig till mig. Men idag gjorde hon det. Blev helt chokad. Och det hon sa sen. Jag blev nästan rörd till tårar. Har aldrig (enligt mig) gjort något bra för en människa. Och idag fick jag höra det finaste någonsin. En av mammas släktingar i Polen (alla hennes släktingar bor i Polen) berättade för mamma nu när hon var ner, att hon alltid har skämts för sitt ärr hon har nedanför halsen. Ett litet sketet ärr som hon alltid har täckt för med näsdukar, höga kragar m.m. eftersom hon tycker det är allt för pinsamt att visa upp. Men när hon fick se mig på släktträffen i uringad (väldigt uringad) klänning blev hon som förbytt. Hon tyckte jag var så modig som vågade visa upp ärret med sådant mod och ändå inte bry mig om det. Så efter den släktträffen har hon fått modet att börja visa sitt ärr med. Helt fantastiskt. Att jag utan min vetskap kan förändra en människa så pass mycket utan att ens veta om det. Jag bryr mig inte om mitt ärr. Jag har alltid haft det så länge jag kan minnas. Det är en del av mig. Skulle mitt ärr försvinna så skulle jag nog känna mig naken och förvirrad. Inte som mig själv helt enkelt.

 

Så det var det jag ville säga. Visa upp era ärr. Finns inget pinsamt med det. Alla ärr har sin historia. Bra som dålig. Inget att skämmas för. Jag gör det inte. Och mitt ärr går inte att missa. Även om folk gör det. Men det beror nog på hur man går till väga med det. Jag känner inte ens av mitt. Det finns där och kommer alltid att göra det. Lev med det. Finns inget ont i ett ärr. Det visar att något har varit dåligt men det är läkt nu. Det kan inte göra ont något mer.

 

Så natti natt folket.

 

Puss Puss