Ok. Ny grej att göra på denna blogg. Jag tänker börja med en video och prata utifrån denna. Ta mig seriöst nu. För det är seriös jag är...



Ok. Inna jag börjar. Se videon. Och jag jag lovar. Det blir bättre.

Det är så att mitt självförtroende är inte det bästa. Och alla jag känner hoppas jag att dom vet det. Jag har det sämsta självförtroendet någonsin. Men under mina år har jag träffat dom som får mig att må bättre. Om vi tar det från början...

På lekis var det inte så farligt. Jag lekte med dom andra och hade andra problem i mitt liv än självförtroende. Lågstadiet. Inga problem där heller. Sen vet jag inte vad som hände på mellanstadiet. Men det försvann totalt. Och inte blev det bättre på högstadiet. Varje gång man var ute så fick man gå och fråga åt ens kompisar. Jag var alltid sådär lite lagomt utanför. Bara att man fick följa med ut var ju en stor grej. Men det var det. Sen var det de andra som skulle ha med någon hem. Jag var ensam kvar. Men jag tänkte alltid. Det blir bättre.
Sen började man förtsta året på gymnsaiet. Fortfarande var man kvar i samma jävla stad. Men det blev bättre. Jag träffade folk som tänkte lite mer som jag. Det kommer att bli bättre. Och det blev det. Jag fick vänner och de byggde på mitt självförtroende. Det var inte lika negativa som de vänner jag hade i högstadiet. Men ändå räckte det inte upp i det som jag räknade som självförtroende. Jag gick fortfarande i tankarna att de skulle bli bättre.
Efter ett år på natur hemma i gamla Sandviken så for jag iväg för att läsa Marinbiologi i Lysekil. Jag tänkte väl att det ändå inte kunde gå sämre än natur i Sandviken. Och det blev bättre. De människor jag träffa på där. Det går inte att förklara. Men jag tror att de e dom människorna som har byggt upp mig idag. Jag har fortfarande kvar mina inomslutande känslor ifrån Sandviken. Men dom i Lysekil lärde mig att prata med nya människor och ta kontakt. Utan dom hade jag nog varit en mussla i all evighet. Och jag träffade på vissa människor i Lysekil som jag vågade öppna upp mig till. Prata till dom som den Annika jag är. Men ändå kände jag att det kanske blir bättre. Bara jag väntar.
Efter gymnasiet gick det några år. Gick hemma och streta på verket. Alla älskade mig där. Men av nån anledning tycker alla 40+ om mig. Så det kanske inte var så konstigt. Men jag kände ändå inom mig att det kanske skulle kunna bli bättre än det jag har nu.
Efter 2 år i sökande efter jobb tog jag modet till mig och sökte högskola. Hade sån tur att jag till och med kom in på universitetet. Och hur jag lyckades med det vet jag inte ens själv. Måste vara duktig på någonting.
Började första dagen och var redo på att fara hem. Den ångesten jag hade första dagen vet bara en person i hela världen. Jag var redo att fara efter att ha väntat i 5 min på att komma in i salen. Fy fan vad dåligt jag mådde. Värre än den gången jag började i Lysekil. Och den gången hoppade jag in i en klass som redan kände varandra.
Men jag skrev till en vän och hon puscha på mig. Jag vågade gå in och ropa upp mitt namn när de väl kom på tal. Jag var inne. Jag hade en plats i utbildningen att bli sjuksköterska. Det är mer än tre år sen sist. Jag kommer ihåg dagen som om det vore igår. Jag kommer ihåg mina sms i panik jag skickade till dig. Men det gick bra. Det blev bättre. Så som jag levde första året har jag aldrig nånsin levt förut. Det blev så mycket bättre. Nu går jag mitt första år och det känns som om jag har börjat om på nytt.
Mina vänner jag har fått under universitetstiden har glidit ifrån mig. Mina vänner jag hade under grundskolan har jag inte pratat med sen sista dagen i nian och mina vänner under gymnasiet. Ja. Det är ni som har format mig efter den hemska tiden under grundskolan, till den jag är idag. Utan er hade jag varit ingenting. Utan er hade det aldrig blivit bättre. Men. Och nu till detta men. Men, vi har tydligen glidit ifrån varandra också. Du som hjälpte mig till att våga gå in i klassrummet första dagen på universitetet. Du har lämnat mig helt till en annan här i övik. Du som hjälpte mig totalt i Lysekil. Ja. Inte ska jag klaga över dig. Du hjälper mig fortfarande. Men du har en karl. Vette fan vad det är med dessa karlar? Men de ska alltid komma i första hand. Ingenting emot dig. Älskar dig fortfarande. Och sen de jag har träffat här i övik. Ni är inte många. Men ni har visat mig att det kan bli bättre. Grejen är väl det att jag siktar för högt. Jag har väl fått det så bra det bara kan för mig så många gånger sen grundskolan, att detta väsen som ger mig tur, har gett upp. Jag kräver väl för mycket. Men ändå kan jag känna djupt där inom mig att det fortfarande kan bli bättre. Mitt självförtroende kan fortfarande komma på topp. Inte ligga så lågt som det gör nu.

Och till låten nu. Varför jag väljer denna låt är för att den beskriver mig totalt. Jag står där mitt på festen när alla andra har funnit nån att prata med. Och då menar jag också prata. Inte bara ett ragg för stunden. För det är ofta jag står ensam i ett hörn och bara önskar att någon, nån ska se mig och komma fram. Inte för att ragga på, men bara för att prata. Det är så sällan jag får prata. Så när jag väl pratar. Då fan pratar jag så att folket inte vet var de ska ta vägen.

Haha...

Men till detta inlägg. Jag vill bara säga till alla där ute. Det blir bättre. Och de stunder det blir bättre. Ta till vara på dom. Det är inte ofta de kommer igen...