Jag gråter. Är lessen och dyster. Min kära älskade iPod nano är trasig. Den har varit med om än det ena än det andra. Och nu. För en vecka sedan. Råkade jag av misstag kliva på den och skärmen har helt fuckat ur. Är en massa svarta och blå streck över hela skärmen. Förstå om jag gråter. Fan det vidrigaste som hänt mig. Och då har ändå det här varit det mildrigaste av alla de gånger jag utsatt min iPod för sabbotage. Jag har drämt den i backen, suttit på den, haft den längst ner i väskan, klivit på den x antal gåner, klivit på den med skor på, blött ner den m.m m.m. Som ni ser. Hur mycket elakt som hellst. Och nu när jag råkar av misstag stöta till den med storttån blir min skärm trasig. Förstörd. Borta för alltid. Och jag vill inte ha en ny iPod. Jag älskar min iPod. Det är typ andra utgåvan. Den är grön. Den är på 4 gb. Det var (tror jag) den första elektriska sak jag köpte själv för egna pengar.

GE TILLBAKA MIN IPOD

Annars då. Hmm. Sticker te stockholm och pride festivalen i morrn. Ska välan bli sådär. Fast vem vet. Det blir nog bättre än vad jag tror de kommer att bli. Nu ska jag epilera ben och sen ska jag sova. Är så sjukt trött. Somnade på gräset hemma idag. Sov nästan konstant i 1.5 timmar. Vaknade nån gång för att jag frös i skuggan. Annars tidigare höll jag på att dö för att det var alldeles för varmt ute. Men men. Sån är jag. Fryser konstant när jag sover. Annika måste alltid ha täcke på sig.

Nä. Men om jag ska göra mig i ordning. Vi höres världen.
Puss Puss