Jag vet att det här kommer att låta konstigt. Men som folk tar på mig nu för tiden har aldrig hänt mig förr. Och nu menar jag inte på ett perverst sätt. Jag får kramar, händer på axlarna och folk som klappar mig på huvudet. Folk tar på mig på en massa sätt och jag blir bara gladare och gladare. Vad då att livet tuffar på precis som när man gick i skolan? Så bra som jag mår nu har jag nog aldrig mått. Jag minns grundskolan. Enda gången folk tog på mig då var när dom slog mig. Vilket jag inte vill komma ihåg. Sedan började gymnasiet. Jag tror det var då folk började ta på mig så som folk gör nu. Det är inte undra på att jag springer när folk kommer och ger mig en kram. Jag tror ju bara att dom ska komma och ge mig en rak höger följt av vänsterhanden. Men jag kom och tänka på det igår när jag stod i baren på kåren. Folk pratar med mig normalt. Ger mig kramar eller lägger en hjälpande hand på axeln. Inga onda gärningar i det. Jag har fortfarande inte kommit över det här att folk tycker illa om mig. För det tror jag att alla gör. Men ändå så finns det dom där få människorna där ute som fortfarande gillar mig och inte vill slåss. Känns så avlägset. Och även om det nu snart är 10 år sedan som jag gick ut grundskolan så finns dom känslorna fortfarande längst fram inom mig och jag kör oftare på det säkra kortet istället för att släppa allt och våga på något nytt.
Det är nog därför som High School Never Ends. För att man aldrig vågar släppa på sina gränser man satte då. Även om jag har släppt mycket från den tiden. Dom finns alltid inom en och tar över.
Var bara det jag ville skriiva om idag. Att folk tar på mig och jag mår bara bättre och bättre för var dag.
Puss Puss