Ja, så var även denna dagen slut. Usch. Att man orkar släpa sig till jobbet varje dag. Men men. Det går, det går. Idag kom det en ny dam till avdelningen och satan va jobbig hon var. Och allt man får höra är "det är inte lätt att vara gammal och dement". Nänä. Det kan jag förstå. Men ibland är det svårt att inte vara elak mot dom.
   Men prat om annat. Nä. Det finns inte. Jag går fortfarande omkring och gråter för tentasvaraet, är orolig för att jag inte kommer skriva klart rapporten och längtar och hoppas på att du ska höra av dig till mig. Fan, mitt liv suger fett.
   AHA. Jag har 1 anledning till att Sandviken är en pissigt liten stad där alla känner alla. Idag på jobbet så frågar någon som precis kommit efter semestern "är det inte du som är Domicelas dotter". Vilket jag ju är så de svarar man ju ja på. Och då börjar hon att fråga en massa frågor och undrar om ja är äldsta eller yngsta. Och sedan efter ett ta kommer det in en annan ordinarie i personalrummet vilket får den andre att utbrista "vet du vems dotter detta är. Det är Domicelas". "Ja jävlar. Det är därför jag känner igen dig", säger hon tillbaka och börjar ställa en massa konstiga frågor hon med. Fan va ja inte orkar Sandviken. Ta mig härifrån.
   Ensam är jag på min födelsedag också. Men jag tänkte dra mig norrut innan dess. Så om ni vill kan ni få komma på kalas i Ö-vik den 11 augusti. Jag kommer bjuda på hembakta kakor, kanske, om ja hunnit med rapporten.
   Oj vad mycket det blev. Det var inte meningne. Men jag tror man måste få skriva av sig ibland. Det är inte ofta jag orkar skriva något på denna blogg så. Men nu måste jag sova. Annika ska jobba förmiddag i morrn.
Sov så gott allihopa