Viken jävla dag det ha vart idag. Först vaknar man av en hiskeligt dunkande i väggen. Då är byggarna här och sätter in nya dörrar åt oss. Men Annika glömmer ju alltid sådant och ligger å funderar på vad mamma håller på med eftersom det dunkar i hela huset. Men men. Det blev ju bra till slut.
   Sedan åkte man iväg till jobbet igen där man får skäll av de ordinarie för att man sätter sig ner och vilar för 2 min. Vi hade en väldigt söt farbror på avdelningen också som gick bort idag. Det är första gången jag är med när någon dör. Satt inne hos honom och vakade medan närstående var på väg. Och så rädd som jag var då har jag nog aldrig varit. Jag satt bara och hoppades på att han skulle leva så pass länge att jag hann ut ur rummet. Och det gjorde han också. Närstående hann komma och vara med honom sista minutrarna av livet. Men jag var så rädd. Jag ville verkligen inte vara där inne när han dog. Sjuksystern berättade det för mig som hastigast ute i korridoren när jag höll på att hjälpa en annan till kvällen. Tittade in genom dörren och såg honom ligga där på sängen. Det såg ut som om han sov. Så så farligt är det nog inte när folk dör. Det är nog bara jag som brusar upp mig som vanligt.
   Men så kom jag hem till slut efter allt tjaffs på jobbet. Ordinarie borde ta och vara lite snällare. Va fan gör det för något om man har sprungit häcken av sig hela dagen och sitter ner för 2 min. DÖD ÅT ORDINARIE.
   Så nu sitter jag här hemma och funderar på om jag ska orka mig upp på maskinen en stund innan jag faller ihop på sängen. För jag måste ändå duscha, så då kan jag lika gärna stå på maskinen innan.
   Nu måste jag iväg iaf. Ville bara berätta att jag varit med om mitt första dödsfall.
Puss på er alla. Krama alla ni gillar. Ni kan aldrig gissa hur fort det kan gå att försvinna