Trodde jag skulle dö idag. Annika var ute i fredags och hade det asroligt. Det lilla jag kommer ihåg. Kan ju säga att jag var full som ett as. Så idag när jag städar så får jag en massa konstiga sms av ett nr som jag inte har sett för. Vill inte gå in för mycket på detaljer. Men jag kan ju berätta att jag slutar i tårar för att mina snälla kompisar hade lust att driva med mig. Och det hade väl varit roligt. Men det drar upp en massa känslor i mig som jag inte vill minnas. Efter det så gick jag omkring och var lessen för resten av dagen. Och mina kompisar blev nog lessna dom med, för efter ett tag kommer dom med en liten blomma och säger förlåt. Så nu har Annika 2 fina blommor i sitt fönster.
Träffade Lisa i lördags med. Bakis som satan och vinglade till tusen. Men det va så roligt att få träffa henne igen. Vi pratade en massa och jag fick min första blomma utav henne (inte första första. Men första här i Ö-vik). Den är jättefin den med. Och så har den en jättefin kruka också. Annika ville ha en färgglad. Lisa sa att hon leta men att det inte finns en enda färgglad kruka i hela stan. Men det är väl sådant som är inne nu. Folk vill bara ha det svart och vitt hemma. Usch, det är så tråkigt.
Nu ikväll satt vi här i korris och tittade på film. Första filmen vi såg var "The Illusionist", och jättemånga från korridoren var med och titta. Det var riktigt mysigt. En riktig filmkväll nästan. När vi skulle se nästa film så försvann nästan alla. Men 5 av oss satt kvar och började titta på "The Notebook". Fy fan va den var bra. Jag satt och tjöt som en idiot. Men den drog också upp en massa känslor som jag inte vill ha i mig. Men den får en att tänka. Och jag har kommit fram till att jag aldrig kommer att träffa någon. Micke pratar jämt om att han kommer att dö ensam. Men det kommer han inte. Det är jag som kommer att göra det. Jag får panik när folk vill bli för snälla mot mig och jag springer. Det fortaste jag kan. Jag kommer att sluta mina dagar som en "Crazy cat ladie", och det vill jag inte. Inte alls. Och folk börjar prata om att det kanske är dags att jag börjar tänka på att träffa någon, jag som redan är 23 år gammal. Men nej. Jag får ännu mera panik då och springer ännu fortare bort ifrån människor som vill komma mig nära. Det är fan helt sjukt att saker som hände mig när jag gick i grundskolan fortfarande ska få mig att må som jag gör idag. Skriker på mina kompisar när dom vill skämta och gör så att jag gråter mig till sömns nästan varje natt.
Usch nej. Nu blev det så här dystert igen. Men jag ska ändå lägga mig nu. Annika börjar skolan i morrn och det vore ju en fördel om man kom i tid åtminstone första dagen. Sov så gott allihop.
Puss Puss